Dagens nyckelord: Bakfull.En äcklig smärta i halsen och något med fyra ben har svalt mitt huvud och magsyran fräter lite på det.Det är trevligt.Men det var underhållande igår. Speciellt att gå hem. Jag skulle skriva ett sms, på grund av att jag var så nyfiken på om jag kunde stava, så gick jag först in i ett staket, sedan i en skitstor buske och jag ramlade praktiskt taget ner från trottoarkanten osv.Gött.

John I'm Only Dancing är bra alltså.Och den gör mig glad som fan. Det tycker jag om. Från och med nu mår jag inte dåligt för dagen, för jag har fått utlopp för alla min aggressioner genom att diskutera med mamma om allt som hon inte vet något om vilket bekräftar min vetskap om hur intelligent jag är. Det är alltid trevligt.Dessutom har mor och mannen gått iväg, och jag har alltså nästan högsta volym på det inte-längre-dammbelagda surroundsystemet och nu så fluktar jag igenom några GB låtar. Intressant.

Nu har jag dragit hela Nine Inch Nails sista halvgömda stycke i Suck i mina rubriker här. Jag gillar det. Det är sadistiskt, mörkt och samtidigt så sensuellt vackert.Jag ska ut på jakt snart. Eller det känns som att jag borde det. Nalle kommer hit på måndag förresten, och det känns inte bra. Jag undrar hur det går. Jag tycker ju mycket om att prata med honom, om jag får ut någonting av det, men han är liksom inte mannen som man pratar med nuförtiden. Eller jo, men nej.Jag är stressad nu. Enligt min psykologilärare, för jag spänner muskler lite här och där och jag har en massa ourskiljiga tankar som bara vill mig något. Men jag fattar inte vad, det bara finns en massa saker jag borde göra men jag vet inte vad.Så jag säger FUCK YOU till dem.

Avklarat nu? Är det okej? Jag förstår inte. Jag kommer inte att inse detta faktum än. Jag kommer förmodligen att vara mycket jobbig ett tag. Men det är okej. Sånt är livet, speciellt mitt berg-och-dalbane-liv. Jag är glad. Jag är glad. Jag intalar mig det. För det är över, det är bra, det kommer att underlätta en hel del av allt. Jag behöver det, så att tankarna kan flöda fritt utan detta fett täta känslomässiga filter.Filter...Cigg...John Silver.John Silver är min ende man, from now on.Jag ska skaffa mig lungcancer, sedan ska jag dö en stillsam, smärtfylld död i tron på att jag varit tobaksnunna i de härlig tolv år jag levde i mänskligt celibat. Förutm när jag gick till JallaJalla på hörnet och köpte en limpa John Silver i veckan.Nej jag blir hysterisk snart.Fy fan vad skönt att ha rätt att vara hysterisk igen.

Hej jag har ett problem till. Eeeeh jag har en deprimerad person i min omgivning som i sin tur gör mig ytterst fundersam men jag gör allt för att försvåra omgivningen för honom men alltså jag försöker verkligen förenkla den. Ibland måste man helt enkelt rationalisera bort det där plågofyllda för att kunna tänka klart.Mamma är på bättre humör idag, jag antar att jag är på ganska gott humör också.Gissa anledningen till att jag är på gott humör.1. Jag har fått en sprillans ny cykel.2. Jag har en sallad.3. Jag har varit i skolan.1. Jag har inte alls fått en sprillans ny cykel, jag ljög. Och jag hade inte varit glad direkt heller, för min gamla rostiga rishög (som står utanför McDonalds) är alldeles glimrande för mina enorma cykelbehov. ...2. Jag har en sallad. Som är fetegod, jag är glad över den. Men jag är inte glad på grund av den. Riktigt.3. Jag har varit i skolan, vet ni, vet ni??? Jag är glad över det. Mycket glad. Vi har i en speciell gemenskap försökt analysera Kafka genom ett Freudianskt perspektiv. Vilket varit abnormt intressant och roligt, och det finns en hel del insikter i mitt huvud som bara flödar. Det får mig att tänka på saker som gör att jag inte alls tänker speciellt mycket på de där sakerna jag tänkt på i ett par veckor. Fin fint.Hej!!! Jag är fortfarande förvirrad, jag lär mig och jag går samtidigt bakåt i min utveckling. Helt stört. Helt onaturligt sjukt stört. Allt känns så overkligt, men på ett sätt jag ogillar. Inte den där surrealistiska känslan utan den där "jag känner mig som en del av asfaltsvägen"-öververklighetskänslan. Knasigt.

Hej jag är hemma nu istället för att vara uppe och sova på konstvåningen som en annan grönsak. Det är skönt att slippa, men det var så onaturligt sjukt kallt ute när jag gick.Mår lite, lite bättre idag, samtidigt lite, lite sämre, för mitt beteende och mina tillfälliga lösningar är inte de mest gynnsamma. Men det är acceptabelt. Så länge jag accepterar det finns det inte några relevanta utvägar.Mamma blev helt tokig igår vilket ledde till en hel del konsekvenser som inte ska krumeluras ner i små tecken, eftersom de ska förbli känslor och minnen som är mycket mer simpla att förtränga än ett hundratal hånande bokstäver.Jag trivs så bra med hur jag skriver. Halvmetaforiskt.Inatt läste jag Kafka, när jag kom hem. Mycket bra må jag säga. Litteraturvetenskapen faktiskt lär mig någonting... Fick ett rysande behov av att läsa Den gamle och havet av Hemingway efter ett långt lopp Kafka, så jag läste Hemingway till klockan fem imorse och sen så gick jag inte och la mig utan såg på lite tv och lyssnade på lite allt möjligt innan jag stressade min morgon med oväsentliga saker.Funderar på att fluffa min säng lite. Since I am The Fluffer of all Fluffers. Ew.

Mamma och Nocke har varit på varandra idag igen. Detta har inte lärt mig någonting.För att fortsätta med mina problem. Jag har världens mest ivriga borderline. Och många gånger känner jag känslor som inte är sanna. Tänk dig att du känner dig kär, men tvivlar på det på grund av att du är medveten om att du har en psykisk sjukdom. Då är det lite svårt att hänge sig åt detta. Eftersom du dessutom är paranoid så inbillar du dig ett par timmar senare när du inte känner känslan lika starkt att du förtryckt den känslan eftersom du inbillat dig att den berodde på din borderline.Varendaevigadag.Det är sjukt det här. Jag skyller detta på traumat jag upplever hemma. Att det förvärras då. Det kanske det gör. Hoppas det. Jag är ledsen över att alla ord som kommer upp i tanken bara snubblar ner på skärmen.Jag mår inte så dåligt längre dock. Och det är väl bra skulle jag tro. Jag lär ändå inte komma upp till klockan sju imorgon.

Jag vet inte hur jag mår riktigt... Som vanligt finns det en massa problem i hjärnan, som är likt en flock fåglar som ingen vet var den ska. Det är så jävla synd att man ska gå och bli krävande helt plötsligt, men i min hjärna trängs det en förbannat massa fåglar och några måste friges snart.Jag undrar om jag håller på att bli lite förälskad. Min halvt hemliga kärlek är det isåfall. Som ingen ska veta någonting om. För då kan andra människor gå sönder. Jag måste lära mig att låta bli att försöka lägga beslag på upptaget folk. Och de måste lära sig säga nej. Jag avskyr att folk jag inte älskar älskar mig.Jag borde bli kär i Daniel. Det hade gått alldeles glimrande. Men nej välj den med stabilt förhållande. Gör det. Bra, fint.Om den här personen som utsatts för pågående otrohet får reda på någonting. Vad händer? Jag frågade Marika idag. Hon har ett mycket resonabelt tänkande. Om hennes kille varit otrogen mot henne så skulle hon ju inte vilja vara ihop med honom mer. Och hon ansåg att den parten som är otrogen borde verkligen sluta vara tillsammans med den som blir bedragen jämt. För det här har ju pågått ett tag liksom. Och jag, jag, får skuldkänslor.Så var det minsann inte ifrån början.Det var bättre förr.